Funderar lite på S och dess framtid. Borde inte det viktigaste vara att bli av med Magdalena Andersson och hennes närmaste förtrogna (Ygeman, Hultqvist, Johansson et al) för att därefter stöpa om partiet? Ja, det innebär fyra år till i opposition, men att fortsatta i den utsatta tangentens riktning kommer ju att leda till katastrof för partiet. Ingen socialdemokrat kan ju redogöra för vad de egentligen vill vilket jag tolkar som att de förlorat sin ideologi på trianguleringens livsfarliga altare. Deras enda mål är att inte förarga någon, aldrig stå på fel sida i någon fråga eller sticka ut. Politik och ideologi handlar om att våga. Våga visa vad man står för och tror på. Våga uttrycka det, även om ens tänkbara bundsförvanter tänker annorlunda. Våga vara obekväma och faktiskt visa på att val man gör inte är enkla. Det är att ställa saker på sin spets och välja Á eller B. Eller ibland C. Även om det trampar någon på tårna. Kappan har bara två sidor, insida och utsida, så vändandet på den är begränsat. Vågar de ta en egen riktning i någon fråga, så kommer väljarna att belöna dem. Kanske inte alla väljare, men en stor del. Politik handlar om att vilja förändra, visa vägen framåt, inte om floskler kring ”ett starkt Sverige”, ”allt åt alla” eller för den delen att smutskasta andras politik. Jag tror att det här räddat S i Danmark. Jag tror nog inte S i Sverige är mogna än, men de borde tänka dessa tankar. Om inte för sig själva, så för Sveriges skull.