Här är Muhammed Alis liv, Vänsterpartiets kryssraket från Borlänge. Granskning i två delar. expressen.se/nyheter/sverige…

Vad gör S och C för att undvika extra val mer än angriper V?

Om strategin är att bryta upp svensk blockpolitik hur gör man det före ett val när den ena sidan går till val som ett block? Skulle S ha försökt förhandla regering med M och KD (och egentligen alla partier utom SD) i våras? Är det någon som tror att det hade varit möjligt?

Någon som begriper centerpartistiska kanske kan förklara vad detta har för betydelse för huvudfrågan, dvs själva regeringsbildningen? Så här ser jag det: vi var fyra partier som i opposition gick till val på ett maktskifte, med skilda valprogram och med olika varianter på tilltänkta regeringskoalitioner. Magdalena Andersson som statsministerkandidat, är det vi har gemensamt. En gemensam statsministerkandidat är grunden i en regeringsbildning. Det går inte att som C gör räkna in partier som inte sluter upp bakom Magdalena, och kräva genomslag i förhandlingarna, baserat på dessa partiers mandat. Eller som det nu framstår, kräva att V som är större än C och som gått fram mest av alla partier i valet, ställer oss utanför bara för att C med sina 7 procent anser att det vore ”bättre för Sverige”. Vill man räkna in andra högerpartiers väljare får man byta till Ulf Kristersson eller övertala KD och L att byta sida. Det kan inte V göra något åt såklart, V kräver bara inflytande om våra mandat efterfrågas. Men om man väljer bort/inte lyckas med det, är det med S, V, MP man behöver regera. Regeringsbildningen hade kunnat gå snabbt om C bara satte ned foten, V kommer inte acceptera att C driver högerpolitik på våra mandat, men vi kan kompromissa eftersom vi ju inte har egen majoritet. Faktum kvarstår, väljarna har röstat på C som fick 7 procent och på V som fick 8.4, ihop med S och MP har vi majoritet och kan välja Magdalena Andersson. Genomslaget i förhandlingarna bör man få utifrån valresultatet och givetvis ska C få det. Det är statsministerkandidaten som är regeringsbildare och vi som stödjer henne utgör regeringsunderlaget och måste därmed acceptera varandra. Man kan inte ha en statsministerkandidat samtidigt som man har röda linjer mot dennes regeringsunderlag, för då blir hon inte vald. När det gäller ”tillväxtpolitiken” är inget parti på vår sida för ett enda av förslagen C har i fokus, inte heller M stödjer delar av det C lagt fram eftersom det inte fungerar. Fortsatt privatisering av arbetsförmedlingen, trots fifflet och kriminaliteten, permanenta skattesubventioner till lågproduktiva branscher såsom städbolag och stora restaurangkedjor. Förslagen har av KI, finanspolitiska rådet m.fl. dömts ut som ineffektiva, dyra och meningslösa för att skapa jobb. Så varför skyller C på V, när dom är ensamma i sin uppfattning. Det hela finansieras med ännu sämre a-kassa och sjukförsäkring, samt genom nedskärningar i välfärden. Det har inte V-väljarna röstat för, men trots det är V beredda att förhandla eftersom annars har vi ingen majoritet. Den regering som C föredrar är den minst populära av väljarna, flest väljare vill ha rödgrön regering, något färre vill ha Tidö och sen långt efter dessa två alternativ kommer C:s ”mitten”, så utöver att upplägget verkar omöjligt att genomföra är det inte heller ”vad väljarna vill”. Tar man bort SD, vilket C gör, har fler röstat på S, V, MP, än på gamla Alliansen. Att bjuda på fika är ju bra, men 8 år senare verkar C ännu inte ha kommit över sin tidigare relation. Så frågan är om det inte är bäst att C reder ut detta först innan vi dejtar vidare. Låt Thand Ringqvist sondera och när hon inte hittar mitten, kanske det är möjligt för C att välja sida.