vezaay

Lawen Redar är inte i första hand kurd, hon är sosse. Ja, det är måhända elakt att säga så, då kurder är ett fantastiskt folk på många sätt och sossar är… ja, ni fattar. Människors identitet är långt ifrån endimensionell. När Redar står i teverutan och diskuterar svensk kultur gör hon det utifrån sin roll i kulturutskottet och som politiker. Samma sak med Liljestrand, hon är kulturminister. Ingen av dem reflekterar ens över att en är kurd och den andra har persisk bakgrund. Det är för dem själva på sin höjd kuriosa. Det är de politiska skiljelinjerna som är den brännande punkten. Samtidigt upplever Jessica Stegrud att det är talande att en kurd och en iranier diskuterar svensk kultur. Förmodligen upplever Stegrud att något gått förlorat på vägen, att etniska svenskar inte själva äger debatten om sin egen kultur. Eller något åt det hållet. Och visst kan man känna så. Man kan också känna och uppleva att man vunnit något, att vi blivit fler som tillhör den svenska kulturen. Då menar jag inte något flummigt batikhäxe-perspektiv om att alla som åkt tunnelbana är svenskar, utan mer en slags ”fan, folk från många olika länder i världen vill tillhöra vårt lag, nu bygger vi vidare på detta och blir ännu starkare”. Men det är svårt att diskutera det här då de som tidigare argumenterat i positiva termer om folk med annan bakgrund oftast varit komplett dumma i huvudet. SD-väljare slår bakut så fort de hör argument som vill lyfta fram positiva delar av invandring, just eftersom sådana argument använts för att importera kriminella ökenkrigare som förpestar tillvaron. Jag tror man behöver ha två bollar i luften. Å ena sidan att ett antal hundra tusen individer blir av med medborgarskap och får lämna landet, å andra sidan att ett antal hundra tusen individer med annan bakgrund helt och hållet ska anses uppgå i den svenska nationen och bli en del av folket. Diskussionen bör handla om var den gränsen går, vilka vill vi ska bli en del av laget Sverige och vilka är hopplösa fall som bör lämna laget? I mina ögon är Lawen Redar och Parisa Liljestrand ypperliga exempel på människor som blivit en del av laget Sverige. Jag må ha mina gräl och duster med både sossar och liberaler, men nog är vi i slutändan en del av samma samhällsbygge. Man kan inte välja sin bakgrund eller sina föräldrar. Däremot kan man välja vad man vill göra av sitt liv. Låter vi detta definiera människor blir det också mycket lättare att prata om vilka som ska vara kvar i landet och vilka som inte passar in. På ett sätt är det talande att en med kurdisk och en med persisk bakgrund debatterar svensk kultur. Men det är i mina ögon talande på ett bra sätt.