Det har gått 35 dagar sedan valet. Vid samma tidpunkt efter valet 2022 hade Tidöpartierna redan presenterat ett gemensamt program.   Det enda de rödgröna partierna är överens om hittills är att stoppa utvisningar av unga vuxna som i en rättssäker prövning har fått ett utvisningsbeslut samt att Sverige ska verka för att EU:s handelsavtal med Israel ska frysas. Det är deras program.   När det gäller migrationspolitik så har Socialdemokraterna mer gemensamt med Sverigedemokraterna än med Miljöpartiet. Så det blir intressant att se hur de löser det där. Om Socialdemokraterna är det här statsbärande partiet som är så bra på att regera, som vissa påstår, varför har de varit så oförberedda? De verkar ha gjort allt förutom att skapa någon form av samarbete mellan oppositionspartierna.   De bjöd in diplomater till partiets högkvarter för att berätta hur de ser på ett framtida regeringsinnehav. De serverade tårta till journalister. Det var något segertal från Magdalena Andersson efter att Socialdemokraterna gjort sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes. Men just det här med att bilda regering verkar inte gå så bra.   Jag tror att en anledning till det, som ingen annan nämner, kan vara att det inte är så klokt att stödja en socialdemokratisk statsminister med tanke på att partiet har förlorat så många väljare medan det var i opposition. Regeringspartierna gick framåt. Landet vill egentligen inte ha en socialdemokratisk statsminister. De partier som gör en socialdemokrat till statsminister kommer att backa i nästa val eftersom det är uppenbart att förtroendet för Socialdemokraterna har minskat.   För Centerpartiet är det ju bara en förlust om de stödjer en rödgrön regering. Det blir Vänsterpartiets näringslivsfientliga politik kombinerad med Socialdemokraternas dalande väljarstöd och Miljöpartiets landsbygdsfientliga politik. Jag förstår att Centerpartiet inte överger sina röda linjer.

I diskussionen om öppen svenskhet har vissa börjat utgå från att den som förespråkar öppen svenskhet förnekar att det finns etniska svenskar. Det stämmer inte. Det finns alltså etniska svenskar. Däremot måste man ha några saker i åtanke. Det finns ingen allmänt vedertagen definition av vilka som är etniska svenskar. Ingen myndighet eller annan auktoritet har fastställt vilka som ingår i gruppen. SCB använder däremot en statistisk definition av begreppet utländsk bakgrund. Någon motsvarande definition av vilka som är etniska svenskar finns inte. I praktiken innebär detta att man kan betrakta sig själv som etnisk svensk eller betraktas som det, beroende på vem som gör bedömningen. Bedömningen blir subjektiv. Jag ser mig inte som etnisk svensk eftersom jag är född i Iran. Men det är min egen bedömning. Någon kan bli upprörd och säga: ”Nima, vi vet ju egentligen vilka som är etniska svenskar.” Nej, det gör vi inte. Du kanske säger att det är de vars familjer har levt här i tre generationer. Sedan kommer någon annan och säger fyra generationer. En tredje säger att bara de vars förfäder levde här när Gustav III sköts är etniska svenskar. Det finns alltså etniska svenskar. Men fråga mig inte vilka de är, var de finns eller hur många de är. För det har jag ingen aning om. Dessutom behöver jag inte veta det eftersom frågan saknar politisk relevans. Svensk nationalitet avgörs inte av etnicitet. De grundläggande rättigheterna och skyldigheterna i Sverige gäller oavsett etnicitet. Frågan har överhuvudtaget ingen politisk relevans. Jag förstår att det finns en grupp etnonationalister som vill göra etnicitet politiskt relevant. Min första fråga är då: Hur ska det gå till? Förklara gärna. Först måste man alltså definiera vem som ska räknas som etnisk svensk. Lycka till med det. Vad är nästa steg? Hur gör man etnicitet politiskt relevant utan att skapa ett rasistiskt samhälle? Jag är idel öra. Jag vill gärna veta hur. För om du ger en viss etnisk grupp särskilda rättigheter enbart på grund av dess etnicitet, vad kallar man då det? De här människorna som svamlar om etnicitet har inte ens tänkt igenom de mest basala frågorna, och jag har bara nämnt några av dem. De kommer att stå där och gapa när medierna ställer de här frågorna. Så nej, ingen ifrågasätter att det finns etniska svenskar. Var etnisk svensk. Men vilken relevans har det för ett politiskt parti?

Ett stort problem för de rödgröna partierna just nu, bortsett från alla andra problem de verkar ha, är de föregående fyra åren och Tidöpartiernas regeringsduglighet. Om det vore 2022 skulle de rödgröna partierna kunna sätta ihop ett regeringssamarbete utan ett riktigt politiskt program. Vi skulle ha fyra år av politiskt kaos. Det var så det var när Stefan Löfven och Magdalena Andersson var statsministrar. Det fanns ingen politisk agenda. Det viktiga var att Socialdemokraterna satt i regering. Men nästa regering kommer att jämföras med Tidöregeringen som hade en politisk inriktning och levererade reform efter reform. Det är en sådan regeringsduglighet allmänheten nu kommer att förvänta sig. Regeringen får faktiskt hantera problemen som finns i landet. Hittills har vi inte fått reda på vad dessa rödgröna partier överhuvudtaget vill, bortsett från att de vill stoppa utvisningar av unga utlänningar som fått sin prövning och inte har rätt att befinna sig i Sverige. Det är de överens om. Dessutom vill de frysa EU:s handelsavtal med Israel. Bortsett från detta, som inte på något sätt gynnar gemene man, så har de ingen gemensam politisk agenda. Så efter att de bråkat färdigt om vem som ska sitta i regering så måste de komma överens om själva sakpolitiken, där Vänsterpartiet och Centerpartiet har helt motsatta åsikter när det gäller viktiga områden som ekonomi, skatter och välfärd. Ni vet, sådant som påverkar folk. Så frågan är varför dessa partier presenterade sig som ett alternativ till en Tidöregering när de uppenbarligen inte är det?

Den här tabellen säger egentligen det mesta som behöver sägas om regeringsbildningen. Väljarna är starkt polariserade. En majoritetsregering skulle kräva att minst ett parti bildar regering med ett annat parti som över 90 procent av de egna väljarna inte angett att de vill ha med. Det gäller inte bara Centerpartiets väljare i förhållande till V och SD. Endast 1 procent av Liberalernas väljare och 2 procent av Kristdemokraternas väljare vill ha MP i regeringen. Omvänt vill bara 3 procent av Miljöpartiets väljare ha med L och 2 procent ha med KD. Intressant nog är motståndet mot SD ännu starkare än motståndet mot V bland centerväljarna. Så förvänta er inget samarbete mellan SD och C. Det kommer inte hända. I slutändan handlar det alltså om vilket parti som vill undvika ett extraval till den grad att de är beredda att köra över sina egna väljare.

På senare tid har den här diskussionen om vem som är svensk blossat upp igen. Personligen tycker jag att det är bra att föra sådana diskussioner, eftersom de avslöjar var olika människor står. Det har länge funnits en samsyn inom politiken om att medborgarskap avgör vem som är svensk. Nu börjar det dyka upp olika politiker som ifrågasätter detta. Och då måste man ställa några frågor. Om det inte är medborgarskap som avgör vem som är svensk, vad är det då som ska avgöra detta? Hudfärg? Genetiskt ursprung? Vad är det man ska titta på för att avgöra vem som tillhör den svenska gemenskapen om man nu inte ska utgå från medborgarskap? Det är här det brister för dessa politiker och opinionsbildare som menar att medborgarskap inte ska avgöra vilka som är svenskar. De har åsikter. Tro mig. De har åsikter. Men de vågar inte uttrycka dessa åsikter. För om det inte är medborgarskapet vi ska titta på, vad är det vi ska utgå ifrån? Ska ens släkt ha levt i Sverige i ett visst antal generationer? Hur många generationer? Räknas nationella minoriteter som svenskar enligt dessa politiker och opinionsbildare som menar att svenskt medborgarskap inte räcker för att en person ska vara svensk? Börjar man frångå principen om att en svensk medborgare är svensk så uppstår rätt många komplicerade frågor. Och ingen har riktigt gett några svar på dessa komplicerade frågor. Dessa människor som inte ser alla svenska medborgare som svenskar är duktiga på att exkludera. De kan säga vilka som inte är svenskar. Men de kan inte inkludera. De har inga svar på vilka som är svenskar. Men oftast är de själva och deras kompisar svenskar. Det är alltid någon som inte håller med dem som inte är svensk. Har man etiska principer så kan man aldrig stödja dessa människor. Det är helt omöjligt för mig att säga att svenska militärer som råkar ha utländsk bakgrund men som är beredda att riskera sina liv för vår frihet inte är svenskar. Det är omöjligt för mig att säga att en polis som råkar ha utländsk bakgrund och ser till att vi är trygga inte är svensk. Det gäller även en sjuksköterska, en läkare eller vilken annan svensk medborgare som helst. På vilken grund skulle jag kunna säga det? På grund av deras hudfärg? Storleken på deras huvuden? Hur många generationer deras familjer har bott i Sverige? På vilken grund kan jag eller någon annan ifrågasätta deras svenskhet? Jag kommer, till skillnad från vissa andra, att fortsätta argumentera för öppen svenskhet och sammanhållning. Mer än någonsin behövs fler som står upp mot högljudda extremister vars väg endast leder till splittring och sönderfall. Tänk efter. Hur blir Sverige ett bättre land om vi stämplar vissa svenska medborgare som icke-svenskar? Och på vilka grunder skulle vi göra det?

Ni som prenumererar på tidningen Dagen kan i dag läsa min debattartikel där jag argumenterar för att Sverige ska säga upp sina avtal med den islamiska republiken Iran. dagen.se/debatt/saeg-upp-sve…

Vänstern har gjort en stor sak av att invandrare som röstar på de rödgröna partierna kallas islamister och valboskap av vissa högerpolitiker. Röster på kandidater med somalisk eller annan invandrarbakgrund avfärdas som klanröster. Samtidigt kallar delar av vänstern invandrare som röstar på partier till höger om Centerpartiet för husblattar. Så hur ska invandrare rösta för att slippa få nedsättande epitet klistrade på sig? Problemet är uppenbarligen inte hur invandrare röstar. Problemet är att vissa politiker tycks förvänta sig att invandrare ska visa just dem tacksamhet, eller hålla käften. Med andra ord: När politiker misslyckas med att vinna invandrares förtroende lägger de skulden på väljarna. Misstankar om valfusk ska självklart utredas av behöriga myndigheter, och den som har begått brott ska lagföras. Men det får inte blandas ihop med att högt arvoderade politiker skyller sina egna misslyckanden på olika väljargrupper. I en demokrati ska din etnicitet inte avgöra hur du förväntas rösta. Din röst tillhör dig och partierna måste konkurrera om att vinna ditt förtroende.

När jag kom in i riksdagen 2022 skrev jag följande på X: ”Jag kommer i riksdagen verka för att främja demokrati och mänskliga rättigheter i Iran, under hela mandatperioden. Det är ett löfte från mig till alla som stödjer demokratikämparna i Iran.” Det här citatet har sedan dess spridits av etnonationalistiska konton i syfte att kritisera mig och Sverigedemokraterna. Först och främst vill jag bara säga att jag önskar att jag hade kunnat göra mer, men jag arbetade främst med migrationsfrågorna. Jag gjorde så gott jag kunde. Jag kommer att fortsätta arbeta med de här frågorna även utanför riksdagen och partipolitiken. Men att dessa etnonationalister på fullaste allvar tror att demokrati i Iran, eller i något annat land, är något negativt för Sverige visar vilken världsordning de eftersträvar. Dessutom är Iran ett av de länder som bedriver omfattande spionage och säkerhetshotande verksamhet i Sverige. Den iranska regimen använder kriminella nätverk i Sverige. Det är ju självklart att den nuvarande regimen i Iran, precis som regimen i Ryssland, är ett hot mot Sverige och dess medborgare. Medan jag arbetade för demokrati i Iran träffade Gustav Kasselstrand Irans ambassadör, den främsta företrädaren för mullornas regim i Sverige. Vilken förrädare denna Kasselstrand är. Sedan kan man tillägga att det parti som jag företrädde i riksdagen var kritiskt mot regimen i Iran innan jag kom in i riksdagen och förhoppningsvis fortfarande är det nu när jag har lämnat riksdagen. Det finns inget riksdagsparti vars företrädare faktiskt skulle träffa Irans ambassadör på det sättet. Anledningen till detta är självklar. Irans regim har på alla sätt visat att den inte respekterar Sveriges suveränitet. Det är bara landsförrädarna bland etnonationalisterna, som ena dagen hyllar Putin och den andra dagen hyllar islamisterna i Iran, som ser ett problem i att man vill främja demokrati och mänskliga rättigheter i Iran. Och att dessa etnonationalister och deras medlöpare tror att de kan påverka Sverigedemokraterna är löjligt. Den dagen allmänheten ser minsta tecken på att det håller på att ske kommer stödet för SD att minska drastiskt. Utanför de högerextrema poddarna och YouTube-kanalerna har dessa etnonationalister knappt något stöd. Vanliga svenskar har helt sunda åsikter och vill leva i fred med andra människor. Vanliga svenskar är emot regimer som kränker Sveriges suveränitet. Demokrati och mänskliga rättigheter är en del av Sveriges DNA. Jag tror att alla egentligen förstår vad dessa etnonationalister, alt-right-anhängare och högerextremister – vad man nu än ska kalla dem – faktiskt säger. Du ska veta din plats som invandrare. Alla fattar budskapet. Men de flesta i det här landet håller inte med er. Och de partier som närmar sig dessa grupper kommer att förlora all trovärdighet.

I vissa kretsar talas det om att ”klippa passen” av den ena eller andra anledningen. Eller så pratar man om repatriering eller tvångsåtervandring av vissa svenska medborgare. Viktigt att veta i sammanhanget är att Tidöregeringen gick så långt man kunde gå i dessa frågor med hänsyn till de konventioner som Sverige är bundet av. De två mest centrala konventionerna som begränsar Sveriges möjligheter att återkalla medborgarskap är FN:s konvention om begränsning av statslöshet och Europarådets europeiska konvention om medborgarskap. Enligt konventionen om begränsning av statslöshet är huvudregeln att en konventionsstat inte får beröva en person medborgarskapet om det leder till att personen blir statslös. Det enda undantaget är när medborgarskapet har erhållits genom osanna uppgifter eller bedrägligt förfarande. När det gäller den europeiska konventionen om medborgarskap får förlust av medborgarskap endast föreskrivas i följande fall: - När sökanden har förvärvat konventionsstatens medborgarskap genom bedrägligt förfarande, osanna uppgifter eller undanhållande av relevanta sakförhållanden. - Vid uppförande som allvarligt skadar konventionsstatens vitala intressen. Även om Sverige skulle lämna dessa två konventioner skulle det inte innebära att medborgarskap fritt kan återkallas på etniska eller religiösa grunder. EU-rätten blir relevant när en person samtidigt förlorar sitt unionsmedborgarskap och ställer bland annat krav på proportionalitet. Även Europakonventionen, regeringsformen och internationella åtaganden innehåller skydd mot diskriminering och godtyckliga beslut. När politiker eller debattörer pratar om tvångsåtervandring av svenska medborgare eller om att ”klippa pass” hit och dit är de antingen obildade eller medvetna om att de talar till obildade människor. De här konventionerna är folkrättsligt bindande och påverkar svensk lagstiftning. Visst, man kan säga att man vill ”klippa pass”, men då är följdfrågan hur man förhåller sig till dessa konventioner. Hur påverkas Sveriges anseende om man lämnar dessa konventioner? Vilka partier vill ens göra det? Och vilkas pass ska då ”klippas” om man tänker rikta sig mot vissa etniciteter eller religioner? Det skulle bryta mot unionsrätten och flera andra konventioner. Som sagt, de som säger sådana saker är antingen obildade politiker, vilket det finns gott om, eller politiker som utgår från att de talar till obildade människor.

Magdalena Andersson sa att hon skulle ”ta Sverige på allvar” och vara ”en stark statsminister”. Det räckte med att Socialdemokraterna förlorade talmansposten för att korthuset skulle falla samman. När det står klart att Vänsterpartiet faktiskt vill sitta i regering är det rödgröna alternativet helt plötsligt inte genomförbart. Magdalena Anderssons regeringsalternativ byggde på premissen att Vänsterpartiet skulle lägga sig platt så att Magdalena Andersson kunde bli statsminister. Vilket parti skulle göra på det viset? Speciellt när man har fått ökat stöd från väljarna? Är det så här man tar Sverige på allvar? Man kan kritisera Ulf Kristersson för olika saker, men han kunde åtminstone göra det som Magdalena Andersson inte kan göra. Han kunde få fyra partier som tycker helt olika att samarbeta och hålla ihop under fyra år, trots diverse märkliga utspel och provokationer från de olika partierna. Dessutom genomfördes massor av reformer som Sverige behövde. Så agerar en stark statsminister. Det är så det ser ut när man tar Sverige på allvar. Han gjorde det i fyra år. Han behövde inte skriva det på en affisch.

Sveriges enda etnonationalistiska parti, AFS, fick 0,39 procent av rösterna. Det är ungefär så mycket stöd det finns för etnonationalism i Sverige. Jag har alltid sagt att rasism inte är något större problem i Sverige. Det är det inte. Nästan alla svenskar är beredda att leva och arbeta med invandrare som sköter sig och välkomna dem till den svenska gemenskapen när de får svenskt medborgarskap. De partier som börjar ifrågasätta invandrares svenska identitet förlorar inte bara invandrares förtroende utan också förtroendet hos etniska svenskar som råkar ha någon med utländsk bakgrund som arbetskollega eller granne. Om man ens antyder att svenska medborgare med invandrarbakgrund inte är svenskar, så har man tappat dessa människors stöd för lång tid framöver. Sen blir man nog populär bland etnonationalister och högerextremister. Men hur många är de? Med andra ord får man AFS-rösterna men man förlorar många gånger fler röster än man vinner. Det finns ingen framtid för den här etnonationalistiska ideologin heller. Jag vet inte hur gammal man behöver vara för att ha levt i det homogena samhälle som fanns en gång i tiden i Sverige. Men i storstäderna, där det finns många väljare, är det svårt att tänka sig ett samhälle utan människor med utländsk bakgrund. Det skulle saknas konsumenter, kompetens, vänner och mycket annat som samhällen behöver. Sen finns det en hel mediesfär med YouTube-kanaler och medieprofiler som försöker marknadsföra etnonationalism. Men det är en värdelös ideologi som skrämmer bort väljare av rent praktiska skäl. Etnonationalistiska lagar där vissa behandlas sämre på grund av sin etnicitet är inte praktiska. Sedan vill människor rent allmänt inte behandla varandra på det sättet. De här YouTube-kanalerna och medieprofilerna är en högljudd minoritet. De partier som närmar sig etnonationalism, eller vars företrädare gör det, kommer att skrämma bort väljarna. Tro det eller ej, men det är inte så populärt i Sverige att rösta mot människor man känner. Och idag är det rätt många som antingen känner eller känner till någon med utländsk bakgrund. Sverige är fortfarande ett rätt välfungerande land, och människor är inte beredda att slita varandra i stycken på grund av att de har olika hudfärg.

Nu faller masken. Det regeringsalternativ som Socialdemokraterna gick till val på består av partier som inte riktigt kan prata med varandra, vilket är märkligt. Man borde väl åtminstone kunna prata med varandra för att konstatera att man inte är överens. Men Centerpartiet verkar resonera på ett annat sätt. Man ska bara prata med dem man redan är överens med. En anmärkningsvärd syn på parlamentarism. För det andra har det visat sig att Vänsterpartiets ledning har varit beredd att sätta upp vilka skojare som helst på sina riksdagslistor för att vinna röster. Det visar tydligt hur olämpligt partiet är för att sitta i en regering. Våra myndigheter har redan infiltrerats av kriminella gäng. Risken för fortsatt infiltration skulle öka med Vänsterpartiet i regeringen, eftersom partiet verkar sakna allt säkerhetstänk när det gäller vilka personer som kan bli lagstiftare. Samma bristande omdöme kommer prägla utnämningar av utredare, generaldirektörer, landshövdingar m.m., om Vänsterpartiet skulle sitta i regeringen. Men det här kommer inte att leda till ett extra val. Ett extra val skulle med all sannolikhet innebära en valförlust för de rödgröna partierna. Dels har de fyra partierna vid ett extra val visat att de är oförmögna att bilda regering, vilket kommer att leda till väljartapp. Dels vill inget av dessa partier bära ansvaret för att ett extra val leder till att SD får ministerposter. För dessa partier och många av deras väljare väger motståndet mot SD tyngre än allt annat. Ett extra val är därför inget alternativ för S, V, MP och C. De kommer därmed, på ett eller annat sätt, att bilda en regering. Men hur ska de kunna komma överens? Det kommer de inte att göra fullt ut. De kommer att kunna enas om några reformer. I de frågor där de absolut inte kan enas kommer problemen inte att åtgärdas, precis som under de S-ledda regeringarna 2014–2022. Åtgärder kommer först när problemen har utvecklats till en kris, och kanske inte ens då. Det var så under perioden 2014–2022. Vi hade mängder av problem som alla kunde se och som man ibland till och med kunde drabbas av om man hade otur. Men regeringarna förnekade problemen och anklagade kritikerna för rasism eller för att skada Sverigebilden.

Sista veckan i riksdagen: Givande samtal med Garry Kasparov.

Efter valet har det funnits ett resonemang om att många muslimer och invandrare, speciellt i invandrartäta områden, röstade på Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och avgjorde valet. Det stämmer nog, men det är en märklig problemformulering. För om det är problemformuleringen, vad är då lösningen? Den korrekta problemformuleringen ska ju vara att Tidöpartierna inte lyckades övertyga tillräckligt många invandrare eller muslimer att rösta på dem. Då har man en problemformulering som går att arbeta med. Jag var i Rosengård under valet för att delta i en debatt och besökte Rosengård Centrum för att köpa konfekt. Socialdemokraterna hade en enorm lokal mitt i Rosengård Centrum. Vänsterpartiet kampanjade där dygnet runt. Jag såg inga andra partier. Men det är min upplevelse. De andra partierna kanske kom senare. Men vissa partier är ju i dessa områden, bygger förtroende och berättar sin berättelse. Om andra partier inte är där får de inga röster. Det är så det fungerar. Man måste faktiskt komma i kontakt med invandrare för att få deras röster. Sedan är hela den här debatten märklig. Vi har ungefär 200 000 organiserade muslimer i Sverige. Det är de muslimer som besöker moskéer. Sedan har vi en miljon människor i Sverige med muslimsk bakgrund. 20 procent av Sveriges befolkning är utrikes födda. Ja, absolut. De avgör val. De är så många att de kan göra det. Hur kan det komma som en chock? Varför pågår det ens en debatt om det som om folk ska bli överraskade? I Malmö har en majoritet av befolkningen utländsk bakgrund. Ska man bli överraskad över att invandrare avgör val i Malmö, som är Sveriges tredje största stad och har en stor effekt på det nationella valresultatet? De här människorna kommer inte att åka någonstans. Är man inte där ute och försöker övertyga dem för att få deras röster, så är man irrelevant i politiken, för då har man bara konstaterat att man inte vill ha röster från rätt många människor i Sverige. Och säger man att dessa människor inte borde rösta så har man förlorat deras stöd direkt. Frågan är om man vill leka tuff inför den egna basen eller om man vill vinna val och få politiskt inflytande.

Nu har rösterna räknats färdigt och tyvärr har jag åkt ut ur riksdagen. Jag vill tacka alla er som har kryssat mig och gett mig stöd genom åren. Det har varit fyra tuffa år då jag har arbetat rätt hårt, eftersom jag inte accepterar något annat än att representera det svenska folket med den värdighet, pliktkänsla och hängivenhet som det svenska folket förtjänar. Sammanlagt har jag fått vara heltidspolitiker i åtta år, fyra år som politisk sekreterare i Malmö och fyra år som riksdagsledamot. Nu när jag står utan ett politiskt uppdrag ser jag en möjlighet att återgå till ett riktigt jobb och ett normalt liv, vilket känns trevligt. Jag är glad och stolt över att jag efter 13 år i Sverigedemokraterna och 12 år som förtroendevald för Sverigedemokraterna kan avsluta mitt aktiva engagemang i partipolitiken på det här sättet, med rak rygg och hedern i behåll, utan skandaler, utan svek och med medlemmarnas respekt. Tack för den här tiden.

”Den som inte har något att dölja har heller inte något att frukta av ökad transparens. Om man agerar på uppdrag av en främmande makt ska det vara känt. Sverige ska inte vara en frizon där främmande makters ombud kan agera i det dolda”.