I går anklagade Annika Strandhäll judarna själva för att orsaka antisemitism. I dag fortsätter den socialdemokratiske riksdagsledamoten Denis Begić på samma osmakliga spår. Mohamsson bar en davidsstjärna för att markera mot antisemitismen i Sverige. Begić svarar genom att jämföra den judiska symbolen med en palestinasjal och omedelbart flytta diskussionen till Gaza. Sedan skriver han att han inte har hört Mohamsson säga ”att även palestinier räknas som människor”. Det är en absurd insinuation – inte minst eftersom Mohamsson själv har palestinsk bakgrund. Men det verkligt avslöjande är varför frågan över huvud taget ställs: hon har burit en judisk symbol runt halsen och markerat mot judehat, och förväntas därför plötsligt redovisa sin syn på Israel och Gaza. Precis som Strandhäll reproducerar Begić den kollektiva skuldbeläggning som antisemitismen bygger på: att svenska judar ska förklara, försvara eller bära ansvar för vad Israel gör – och att även den som offentligt tar avstånd från antisemitism måste kvalificera sin solidaritet genom att först ta avstånd från Israel. En davidsstjärna på en svensk partiledare som protesterar mot judehat i Sverige kan tydligen inte få vara just det. Den måste först passera ett politiskt renhetsprov om Mellanöstern. Det är en grotesk sammanblandning. Svenska judar är inte Benjamin Netanyahu. Davidsstjärnan är inte den israeliska regeringen. Och den som markerar solidaritet med människor som utsätts för hat ska inte behöva avlägga någon politisk trosbekännelse om Gaza för att få göra det. På två dagar har två framträdande socialdemokrater lyckats illustrera exakt varför antisemitismens tankefigurer inte längre kan avfärdas som ett problem i några obskyra ytterkanter. De har letat sig rakt in i den politiska offentlighetens mitt. Magdalena Andersson har ägnat kraft åt att kräva att V städar upp bland extremism och antisemitism. Det är hög tid att hon tittar inåt. Hon har en vedervärdig kloak att rensa i sitt eget parti.