Manuel Henriquez

aliceteodorescu.se/p/tystnad… ”Under det nu pågående inbördeskriget i Sudan, som hållit på i två och ett halvt år, har över 40 000 människor dödats och omkring 14 miljoner människor bedöms vara internflyktingar eller ha flytt till grannländer. Mer än 635 000 människor, bland annat i landets största flyktingläger, lever i svältliknande förhållanden. Över 24 miljoner människor lider av akut matosäkerhet. Det finns fler människor som lider av hunger i Sudan än i resten av världen tillsammans. Så var är alla demonstrationer på Europas gator och torg mot det som med rätta beskrivs som den värsta humanitära katastrofen i världen? Var är kändisarnas, läkarnas, författarnas och nätkrigarnas instagramkampanjer? Var är Vänsterpartiets antisemiter? Tystnaden från alla dessa selektiva halvtidshumanister som förpestat det offentliga samtalet sedan 7 oktober 2023 är öronbedövande och illustrativt; graden av intresse eller indignation avgörs inte ytterst av antalet döda eller svältande utan av vilka som antas vara förövare och offer. I vår tid tycks nämligen mänskligt lidande graderas utifrån om det finns något ”kolonialt” raster att anlägga eller inte, om påstått vita (som israeler) förtrycker ”icke-vita” - inte utifrån hur många som dödas eller varför. I de återkommande sudanesiska krigen är det nästan alltid afrikanska minoritetsgrupper, bofasta bönder av kristet och muslimskt ursprung som drabbas, vilket innebär att den ”koloniala” eller ideologiska dimensionen saknas. Medierna har ett stort ansvar för den här logiken; både för hur Gazakriget skildrats och hur Sudankriget inte skildrats. Givetvis påverkas människors engagemang när medierna flera gånger i timmen pushar notiser om antalet påstått döda från Gaza (baserat på siffror från Hamas), när bilderna som förmedlas syftar till att väcka sympati och raseri (även när bilderna inte föreställer svältande barn utan barn med kroniska sjukdomar), när narrativet som amplifieras gör gällande att det starka Israel krigar mot försvarslösa palestinska småbarn, när Hamas med kirurgisk precision undanröjs ur ekvationen. Att ta ställning för Gaza blir en identitetsmarkör, en indikation om moralisk överhet. Att ta ställning för Sudan ger inga virtuella ryggdunkningar i vårt cyniskt poserande tidevarv. Den tragiska slutsatsen är att om Israel inte är direkt involverat, om muslimer eller afrikaner har ihjäl varandra, och det hela inte ryms inom ramen för ett anti-västligt woke-influerat narrativ ja, då upphör också det godhetssignalerande engagemanget. Det kan inte tolkas på annat vis än att drivkraften bakom det massiva engagemanget för Gaza kokar ner till en mycket stark antipati för Israel som nation, för dess legitimitet som stat, och för det judiska folket som sådant. Det har aldrig handlat om vad Israel gör utan om vad Israel är, om att det alls existerar.”