Mellanöstern beskrivs ofta som islams vagga – och det med rätta. Men det är lika sant att både judendomen och kristendomen föddes där. Trots detta tystas deras historia ner, deras närvaro förnekas och deras framtid hotas. Det är inte bara historielöst – det är ett svek. Ett svek mot människor som i generation efter generation levt i regionen och som nu kämpar för att inte utplånas från sitt eget ursprung. Den judiska närvaron i Mellanöstern sträcker sig tusentals år tillbaka. Israeliterna levde i Kanaans land – dagens Israel och Palestina – långt före både kristendom och islam. Jerusalem, Hebron och andra städer har varit heliga platser för judar i årtusenden. Trots detta har judar fördrivits från regionen gång på gång. Efter Israels självständighetsförklaring 1948 tvingades över 850 000 judar lämna arabländer som Irak, Egypten, Syrien och Jemen. De förlorade inte bara sina hem och sin egendom – de förlorade sin historia i dessa länder. Synagogor stängdes. Gravstenar slogs sönder. Minnen suddades ut. Att ifrågasätta judars historiska band till Mellanöstern är inte bara felaktigt – det är farligt. Det göder en antisemitism som vill göra judar till främlingar, även i sin egen hemregion. (Självklart måste också fördrivningen av hundratusentals palestinier erkännas – det är en tragedi i sig. Men det är inte temat för den här texten.) Kristendomen föddes inte i Europa, utan i Betlehem, Nasaret och Jerusalem. Paulus predikade i dagens Syrien och Turkiet. De första kristna var Mellanösterns invånare – inte européer. Ändå är kristna i regionen i dag en hotad minoritet. I Irak har antalet kristna sjunkit från 1,5 miljoner på 1980-talet till färre än 200 000. I Syrien ser vi samma utveckling. Kyrkor förstörs. Församlingar skingras. Människor konverterar under hot. Och omvärlden är märkligt tyst. Var är solidariteten? Var är demonstrationerna och resolutionerna när några av världens äldsta kristna samhällen håller på att raderas från kartan? Fördrivningen av judar och kristna handlar inte bara om individer. Det handlar om att riva upp själva väven av Mellanösterns kulturella och religiösa historia. I årtusenden har regionen präglats av mångfald – olika språk, folk och trosuppfattningar som levt sida vid sida. Att förneka denna mångfald är att förneka Mellanöstern självt. Jag har själv mött de sista spillrorna av denna mångfald. På 1980-talet besökte jag en judisk församling i nordöstra Syrien. Den bestod då av drygt 40 familjer som levde i ständig rädsla för att försvinna. I dag återstår en enda kvinna. När jag bodde i Kabul träffade jag Yitzhak och Zabolon – de två sista judarna i staden. De förestod den lilla synagogan, men vägrade tala med varandra. Båda valde att stanna även under talibanernas styre. Yitzhak avled kort efter min avresa. Zabolon lever, vad jag vet, fortfarande. Synagogan står kvar, upprustad i omgångar – senast av amerikanska soldater från basen i Bagram. Det finns fortfarande människor – judar, kristna och muslimer – som vill leva tillsammans i fred. Deras röster finns kvar, men de riskerar att tystas för alltid om vi fortsätter att blunda. Judar och kristna attackeras, förföljs och tystas i det land där deras religioner en gång föddes. Det är dags att säga det som det är: De hör hemma där. Det är deras historia, lika mycket som någon annans. Och utan dem förlorar Mellanöstern en del av sin själ – och sin framtid.