Jag har byggt bolag i femton år. Jag vet hur det känns att lyckas i Sverige. Och jag vet hur ofta framgången bemöts med misstänksamhet snarare än nyfikenhet. Det slog mig igen igår. Företrädare för Volvo, Investor, Lundbergs, Atlas Copco och Martin Lorentzon skrev i DN och varnade för nya skatter efter valet. Centerns partiledare avfärdade dem med att de “vill ha en SD-regering” och är “begränsat representativa för näringslivet”. Det är ett djupt hån. Inte bara mot dem. Mot alla som faktiskt vågar. Och det är värre än en förolämpning. När de varnar för villkoren att driva företag svarar hon inte alls på sakfrågan. Hon blir en politiker och pratar om motiv och gör därmed ett ekonomiskt argument till en partitaktisk manöver. Skäms säger jag. Så tystar man människor. Inte genom att säga att de har fel, utan genom att antyda att de inte menar vad de faktiskt säger. När företagare tar plats i debatten är det inte ett hot mot demokratin. Det är demokrati. De vill inte ha gräddfiler. De vill ha rimliga villkor och en chans att lyckas. Och när de lyckas göms ingen privat vinst undan. Det blir jobb, skatteintäkter, sjukhus, skolor. Välfärden faller liksom inte ner från himlen. Den BYGGS av människor som vågade satsa och råkade lyckas. Att säga till dem att de inte räknas är att såga av grenen vi alla sitter på. @MartinLorentzon klarar sig. Han byggde ändå Spotify. Han överlever det här. Jag tänker på alla de andra. De som inte är miljardärer. Grundaren som står med ett halvfärdigt bolag och ett val framför sig, som ser hur landet talar till dem som lyckats, och drar sina slutsatser i tysthet. Man behöver aldrig säga åt en företagare att sticka. Det räcker att visa att hon inte är välkommen i samtalet. Så tappar ett land sitt näringsliv. Inte genom en skatt. Genom en ton. Jag hade mycket högre förväntningar på Elisabeth Thand Ringqvist. Skarp, kunnig, riskkapitalbakgrund. Jag trodde hon skulle dra Centern mot något mer företagarvänligt. Men man blir kanske som man umgås med. Är dock så besviken.