I just wrote this in Swedish. You chose to translate it or ignore it. I will always vote for peace. Mina krigshistorier Jag är född i februari 1954, alltså med några dagars fel 8,5 år efter Japans kapitulation i andra världskriget. Under hela min uppväxt talade äldre personer i min närhet om kriget, hur svårt det varit med ransonering, hysch-hysch och osäkerhet. Min farfar hade bevakat Sveriges gräns mot Finland i både första och andra världskriget. De hade stränga order att aldrig skjuta tillbaks över Torne älv, för det skulle dra Sverige in i kriget. När det sköts över mot den svenska sidan skulle de bara ducka i skydd. Först om någon fiende steg i land på svenska sidan skulle de få skjuta. Att han avskydde krig behöver knappast tilläggas. Men i SVT hyllades krigstiden i ett gyllene skimmer. Visst hade det varit lite umbäranden med ransoneringar och så. Men käcka svindlare visste hur man fixade lyx i vardagen ändå. Unga män i uniform uppträdde stiligt och korrekt mot unga kvinnor som blev kära i dem. Det gjordes ofta till glättig musik. Svenska interneringsläger nämndes aldrig i de romantiserade krigsskildringarna. Varken under kriget eller efteråt. Först runt 1970 kom det fram lite dokumentärt material om detta. Kunskapen om detta söker man likväl ständigt mörka. Ibland träffade man människor som flytt kriget, från Holland, Italien, Finland. De som flytt från Norge och Danmark hade vanligen återvänt nästan direkt vid krigsslutet. Det hängde en sorg över dessa flyktingar, ibland även en fortsatt rädsla, för att inte säga ren skräck, som jag själv sett vid ett tillfälle. År 1968 reste min familj med bil genom Danmark, Tyskland och Österrike till Italien. Sedan tillbaks via Schweitz och Tyskland. På sina håll fanns fortfarande ruiner eller högar av bråte. Man kunde se stympade medelålders eller äldre män. En arm, ett ben eller båda saknades. En del av dem tiggde på gatorna. Den som bara mist ett par fingrar var lyckligt lottad. År 1971 kom jag till USA för att gå ett år på high school. Vietnamkriget pågick för fullt. Det var redan hatat av vanliga amerikaner. Jag träffade grabbar som gjorde vad de kunde för att slippa åka till detta krig. En del familjer hade redan förlorat en son. Jag träffade även amerikaner som krigat i Europa under WWII. En av dem förklarade självupplevt för mig: ”There is no glory in war, only blood, guts and gore. You cry mama and pray to God whether you believe or not!” Året efter hemkomst, 1973, besökte jag Frankrike. Bodde hos en familj för att lära mig franska lite bättre. Monsieur tog mig vänligt med på sightseeing i omgivningarna. Vi besökte hamnar, kyrkor och katedraler, museer och idrottsanläggningar. Vi besökte också en krigskyrkogård, inte stor, men alla gravar var likadana, i prydliga rader. Upphöjda av sand som en avbildning av en liten kista, vita kors utan namn, ett vitt snäckskal på varje grav. Allt synbarligen minutiöst omhändertaget. Den annars glade monsieur, ivrig att berätta, var bara tyst. I Frankrike finns fortfarande, mer än hundra år efter första världskriget gigantiska högar med bråte från kriget. Bråte som ingen vågat sortera ut och omhänderta, i rädsla för att utlösa blindgångare. När jag var 20 år gammal gav den siste japanska soldaten stationerad på en Stilla Havsö upp. Han blev bestört att han glömts och gett bort hela sitt liv för ingenting. När Dwight Eisenhower lämnade över presidentskapet till John F. Kennedy varnade han honom för det militärindustriella komplexet och dess försök att manipulera politiken. Det är många som misstänkt och öppet anklagat detta komplex, ett särintresse om något, för att ha legat bakom mordet på Kennedy. Detta militärindustriella komplex har tillsammans med civila affärsintressen skapat krig runt om på hela jorden, för att utvinna ädelstenar, metaller, olja och andra naturresurser. Ofta även för att utnyttja underbetald arbetskraft. På köpet har de fått rundligt betalt för sina vapen och karriärer av både skattebetalarna hemma och av de plundrade folken. Om någon tror att kriget i Ukraina plötsligt började med att Putin beordrade ett fullskaligt anfall, är de både okunniga i saken och dumma i huvudet. Om de dessutom tror att det är nödvändigt att driva konflikten till ett storkrig mot Ryssland trotsar deras dumhet alla beskrivningar. De har uppenbarligen inte tagit del av historien som jag gjort ovan. Om de ser det som rättmätig hämnd för Poltava och Oravais är vi alla förlorade. Den som tror att krig idag kan skötas på distans från skyddsrum via drönare och robotar har fel. Kriget kommer fortfarande att kräva blod, inälvor och smuts. Helt utan ära. Den som är beredd att pressa situationen till ett kärnvapenkrig har inte tillräckligt väl studerat bilderna från Hiroshima och Nagasaki, inte förstått vilken förödelse en enda bomb, betydligt mindre än dagens, ställer till med. Jag har känt tre svenska unga män i fredstid, varav en var officer med lovande framtid inom det militära, som tagit sina liv. Där just upplevelserna inom svensk militär var helt, i ett fall, och minst delvis i de andra fallen, orsaken till denna utgång. De politiker som är redo att skicka andras söner till krig, är inga ledare eller landsfäder, inte några värnare av riket eller fred och frihet. De är krigshetsare, landsförrädare och kolportörer av det militärindustriella komplexets cyniska dagordning. Inget annat.