Den här klokskapen är tagen från Olof Heggli på Facebook som läser Berlngske: ”Danskarna tittar över Öresund... ”Vi borde diskutera vem som blir Sveriges nästa statsminister. Nu är ordet ’bananrepublik’ det alla talar om.” Danskarna har alltid varit duktiga på att sätta ord på saker. Ibland så duktiga att vi svenskar och nordmän har föredragit att diskutera deras ordval framför det de faktiskt försökte säga. Nu är det Berlingske som sätter ord på Sverige. Det är svårt att inte uppskatta formuleringen. Särskilt som danskarna under många år har betraktat svensk migrationspolitik ungefär som man betraktar en granne som grillar inomhus: först förvånat, sedan bekymrat och till sist med ett stilla intresse för när brandkåren kommer. Sverige har naturligtvis förklarat att danskarna inte förstått saken. De har varit för hårda, för misstänksamma och framför allt för danska. Vi hade den humanitära stormakten, värdegrunden och ett närmast obegränsat antal handlingsplaner. Om verkligheten inte passade politiken fick verkligheten helt enkelt arbeta med sin människosyn. Danmark stramade åt migrationspolitiken. Sverige stramade åt språkbruket kring migrationspolitiken. Danskarna diskuterade volymer, krav, parallella samhällen, hijab och integration. Sverige diskuterade tonen hos dem som diskuterade volymer, krav, parallella samhällen och integration… Det fungerade utmärkt… Åtminstone för tonen. Nu tittar danskarna på oss igen. Två veckor efter ett extremt jämnt riksdagsval borde Sverige diskutera vem som ska bli statsminister. I stället pågår en förundersökning om misstänkt otillbörligt verkande vid röstning i Borlänge. Vad som faktiskt har hänt är ännu inte fastställt, och ingen ska dömas i förväg. Det är en ganska viktig princip. Särskilt när grannländernas tidningar börjar använda ordet bananrepublik. Men Berlingskes verkliga poäng är större än Borlänge. Vad händer när den svenska demokratin möter täta familje-, etniska eller religiösa nätverk där politisk mobilisering kan få andra former än dem våra institutioner byggdes för? Att mobilisera väljare är självklart legitimt. Partier får informera på somaliska, arabiska eller värmländska om de tror att någon begriper det sistnämnda. Moskéer, kyrkor och föreningar får diskutera politik. Men det finns en gammalmodig liten detalj i demokratin: rösten tillhör väljaren. Inte familjen. Inte föreningen. Inte klanen. Inte imamen. Inte partiet… Väljaren. Det är ett förbluffande enkelt system. Därför har Sverige naturligtvis lyckats göra det komplicerat. Danskarna har i åratal frågat vad som händer när integration misslyckas. Sverige har oftast svarat genom att fråga varför danskarna uttrycker sig så negativt. Nu får rättsväsendet reda ut vad som faktiskt hände i Borlänge. Kanske visar sig misstankarna vara överdrivna. Kanske inte. Men Berlingskes rubrik säger något om hur långt den svenska självbilden har färdats. I åratal har danskarna tittat över Öresund och frågat: ”Vad håller svenskarna egentligen på med?” Vi svarade att Danmark var hårt, kallt och inte hade förstått den svenska modellen. Nu skriver Berlingske om Sverige och ordet bananrepublik hamnar i rubriken. Det betyder naturligtvis inte att Sverige är en bananrepublik… Det vore en alldeles förhastad slutsats. Men det är ändå fascinerande hur många av de frågor som Sverige en gång ansåg det oanständigt att ställa numera ställs av Sverige självt. Danskarna behöver egentligen inte säga ”vad var det vi sa?” De behöver bara vänta. Sverige brukar komma ikapp. Det tar bara tjugo år och en statlig utredning”