Det brinner i Frankrike igen, och det brinner i Madrid och Bryssel. Den officiella förklaringen är att gymnasister protesterar mot bristande satsningar på skolan, och det är den förklaring Niall Ferguson utgår från i The Free Press när han skriver om missnöjda ungdomar i kläder lika chica som 1968. Douglas Murray, i samma tidning, påpekar att den som vill förstå vad som pågår inte behöver vara historiker. Det räcker att ha ögon. Ett land där staten lägger mer än OECD-genomsnittet på utbildning har inte svultit ut sina skolor. Det har lånat pengar till dem. Och de som plundrade Galeries Lafayette och tände eld på rådhuset i Limoges var inte elever som krävde bättre matematikundervisning utan vuxna, härdade upprorsmakare – yttervänster, antikapitalister, klimataktivister och Palestinafetishister som gick in i protesterna och blåste upp dem till en brand. Frankrike har i decennier tagit emot människor utan lojalitet mot landet och misslyckats med att göra dem till fransmän, och varje gång någon varnat har varnaren straffats. När ett antal pensionerade generaler 2021 skrev ett öppet brev om att inbördeskrig var en verklig möjlighet om inte invandringen och integrationen kom under kontroll, svarade regeringen inte med att pröva argumentet utan med att jaga undertecknarna, hota med disciplinstraff och förtala dem. Samma öde har mött Renaud Camus, Michel Houellebecq, Manuel Valls och Marine Le Pen. Under tiden har Charlie Hebdos redaktion mördats, Bataclan angripits, fader Jacques Hamel fått halsen avskuren vid altaret i Rouen, läraren Samuel Paty halshuggits och tolvåriga Lola Daviet torterats och mördats av en algerier som inte hade rätt att vara i landet. Och ingenting har ändrats. Macron talar till nationen med silkeslena ord och vägrar utlysa undantagstillstånd medan polisen förlorat kontrollen över Marseille. Mélenchon blåser på elden, ty många av upprorsmakarna är hans väljare. Le Pen tittar på opinionsmätningarna. Burch och Murray beskriver samma sak från två håll. Burch ser ett samhälle som sedan 1968 lärt sig förakta sina egna landvinningar, och ”samhällen faller när de föraktar sina egna landvinningar”. Murray ser ett samhälle som importerat människor som föraktar dem, och som bestraffar den som säger det. Det ena är orsaken till att ingen försvarar rådhuset. Det andra är orsaken till att någon tänder eld på det. Läs hela texten här: verifiera.se/ett-europa-i-br…