Det finns något djupt obehagligt i Alfreds resonemang, just därför att det blottlägger en av det moderna Europas kanske farligaste föreställningar: att alla människor ytterst vill samma sak. Trygghet, välstånd, fred och ett fungerande samhälle. Att konflikter därför alltid kan lösas genom dialog, förståelse, ekonomiska resurser och kompromisser. Men tänk om den föreställningen är fel? Tänk om vissa människor inte vill bli en del av det samhälle som tagit emot dem? Om de inte känner någon lojalitet med dess historia, institutioner eller värderingar? Om förstörelsen inte är ett desperat medel för att uppnå något annat, utan i sig skänker makt, status och tillfredsställelse? Då hjälper det föga att fortsätta leta efter rationella förklaringar utifrån våra egna värderingar. Det betyder naturligtvis inte att varje upploppsmakare drivs av ideologi eller att alla har samma motiv. Men ett samhälle som reflexmässigt förklarar varje uttryck för våld och förakt med utanförskap, diskriminering eller bristande resurser riskerar att bli oförmöget att känna igen ett verkligt fientligt beteende när det står mitt framför ögonen på det. Och kanske är det just där Europas verkliga sårbarhet ligger. Vi har byggt några av världshistoriens mest öppna, toleranta och tillitsfulla samhällen. Men dessa samhällen bygger på en förutsättning som vi sällan diskuterar: att tillräckligt många faktiskt vill bevara dem. Tolerans fungerar inte som ett ensidigt kontrakt. Tillit kan inte upprätthållas om den systematiskt missbrukas. Och ett samhälle som inte längre förmår skilja mellan människor som vill delta i dess gemenskap och människor som aktivt vill underminera den riskerar till slut att förlora båda. Den verkligt skrämmande tanken är därför inte att vissa människor vill se världen brinna. Det är att de som ansvarar för brandsäkerheten fortfarande envisas med att förklara att ingen rimligen kan vilja tända på.

Förstås!