Jonas Hallabro

Historieglidningen mitt ibland oss Det har gått ett år sedan oskyldiga föräldrar mördades inför åsynen av sina barn, eller brändes ihjäl för att de gömde sig för mördare med gevär, eller torterades, eller avrättades eller bortfördes enbart för att de befann sig i sina hem eller på en musikfestival. Det har gått ett år sedan den största pogromen mot judar sedan Förintelsen. Det saknas inte beskrivningar, dokumentation, vittnesmål eller videomaterial som oomtvistligt redogör för några av de mest vidriga former att kränka och förgöra det mänskliga livet som också går bortom den naturliga föreställningsvärlden. Ändå är det som att detta vidriga terrordåd i det offentliga samtalet ibland knappt har ägt rum. Historien om vad det var håller redan på att spädas ut, relativiseras och till och med legitimeras. Hur ofta uppmärksammas i det svenska offentliga samtalet att 101 personer forfarande hålls som gisslan? Inte tillräckligt ofta är mitt svar på den frågan. Hur ofta beskrivs inte detta fruktansvärda terrordåd ungefär som om det bara var en ytterligare datapunkt i en lång och svårlöst konflikt? Allt för ofta om ni frågar mig. Det pågår en relativisering av denna händelse som sticker ut från andra jämförbara terrordåd och den sorgligt särskiljande faktorn är att det denna gång handlade om ett attentat riktat mot judar. Hur många offentliga firanden har vi sett till stöd för terrordåden i Paris, Madrid, London, Köpenhamn eller Bryssel? Inte ens de mest hårdföra islamister skulle våga ägna sig åt det i västvärlden. Ändå sker det till stöd för terrordådet i Israel och svansen av människor som vill agera nyttiga idioter till och förstärka detta avgrundsmörker är tyvärr betydande. Det handlar dock inte bara om de mest avskyvärda yttringarna, det handlar också om historieglidningen i det offentliga samtalet. Vi såg senast häromdagen hur DN beskrev terrordådet som ”årsdagen av konflikten som eskalerade den 7 oktober förra året”. Det är svårt att tänka sig hur man tydligare kan relativisera och diskontera ett terrordåd där över 1100 människor dödades på de mest utstuderade och fruktansvärda sätt man kan tänka sig. Texten ändrades sedan, men att det kunde beskrivas på detta sätt säger något om en blind fläck. Är den 11 september årsdagen av händelserna som ledde till kriget i Afghanistan? Eller är det åminnelsen av det värsta terrordådet i USA:s historia? Få skulle nog tveka i den delen åtminstone. Ändå har det redan börjat ske i förhållande till den 7 oktober. Genom att släta över själva händelsen sker också något annat. Plötsligt uppfattas också beskrivningen av stora folkmassor som ger sig ut i ärendet att högtidlighålla eller snarare fira den 7 oktober av helt fel anledningar och fruktansvärda anledningar som mindre problematisk för vårt samhälle än de egentligen är. Något är fullständigt fel i vårt samhälle när grupper firar terrordåd, men för att vi ska vara kapabla att se den fulla vidden av det krävs till att börja med att vi minns det som ett terrordåd och inte något annat. Detta är också vad den judiska minoriteten i Sverige upplever i kölvattnet av terrordåden den 7 oktober. Mer hot om våld än kanske någonsin tidigare. Hur vi, resten av samhället förhåller oss till detta spelar naturligtvis all roll. Genom att inte vika en millimeter från hågkomsten av vad som faktiskt skedde den 7 oktober har vi också möjlighet att hålla gränsen mot den moraliska avgrunden. Därför är det som sägs och görs för att visa den judiska minoriteten sitt stöd denna dag av oerhörd betydelse för vilket framtida Sverige vi tänker acceptera. Och precis på samma sätt blir det som inte sägs också en indikator för var vi befinner oss. Detta borde inte vara en fråga med partiskiljande förtecken. Ändå har vi gång efter annan det senaste året fått se oförblommerad antisemitism och terroromantik yttras bland folkvalda företrädare och personer med inflytande i den offentliga diskussionen. Helgen som gått har inte varit något undantag från den gatubild vi sett de senaste året, på demonstrationer har det skanderats antisemitiska troper samtidigt som fanor från bland annat Hizbollah synts bland demonstranter. Om dessa människor idag inte klarar av att yttra sitt förbehållslösa avståndstagande för den terror vi såg för ett år sedan är det en tystnad som i framtiden kommer deras tystnad att eka från fel sida av historien. Idag är inte vilken dag som helst, precis som att kristallnatten eller Förintelsens minnesdag inte heller är det. Låt oss inte acceptera den historierevisionism som söker sudda ut minnet och konturerna av ett av de värsta terrordåden i modern tid. Låt oss minnas det för vad det var, ännu ett brutalt försök att tillintetgöra det judiska folket. Am Israel Chai